Tisdag och jag vaknar tidigt trots lite sömn det senaste dygnet, jag känner mig energisk och upprymd! Fler verkar vara som jag då trots att klockan var 05:30 hade flera redan duschat och klätt på sig.

Jag känner mig som en av alla elever på en internatskola, känslan är rätt kul.  Detta är helt nytt för mig och jag ser med spänning på allt som händer. Kvällen innan tog jag kort på dagens schema, som läggs upp sent innan morgondagen. Det var en massa spännande saker vi skulle få uppleva, att inte veta i förväg gjorde att man fick tillåta att bara vara med utan att värdera, och fundera. Jag hade först en liten organisatör inom mig som blev smått frustrerad på denna ovisshet, tills jag lärde mig att släppa kontrollen. Jag var nu i händerna på andra och min tillit och lugna sinne behövde komma fram.

Viktigt var det däremot att hålla koll på tiderna när väl schemat stod uppe, allt annat skulle vi släppa. Som att delta på “morgonshanta” kl 06:30 – 07:30 sedan delta på frukost för att senare ta en buss till Ekam eller annan hållplats. Fullspäckat schema var det varje dag, så det gällde att ha koll på tiderna och anslutningar sen bara vara i nuet.
Glädjen var stor i sovsalen, jag hörde skratt och varma samtal, alla såg fram emot denna dag.
Vi samlades som vanligt på vårt Sacred Space för att öppna upp dagen och shanta tillsammans i mantrat “Hamsa Soham Ekam”

Denna dag skulle vi direkt till templet Ekam efter frukost, för “teaching”.

I templet pratade Sri Krishnaji om våra olika tillstånd och hur vi kan bli mer medveten om dem, han svarade på frågor som tex; vad skillnaden är mellan medvetande och medvetenhet.
En mycket bra fråga utbröt han och svarade oss väldigt väl på den. Han förklarar dels att om vi endast utgår ifrån vårt medvetande så har vi redan där ett tillstånd med många begränsningar. Om vi endast utgår ifrån vårt medvetande så är vi i också bara i huvudet dvs. vi lägger stor fokus på att ständigt producera och jaga efter att uppnå mål. Vi stannar inte heller upp och upplever. Det kan vara tex på jobbet, när vi behöver vara strukturerade, ta beslut osv. Därför behöver vi också kunna vara i vårt medvetande men när vi endast är i vårt medvetandet så är vi också väldigt mycket i dåtid och framtiden och inte i nuet.

Att vara i nuet är att vara mer i vår medvetenhet, att leva mer i medvetenhet är att vara i ett tillstånd där vi upplever istället för att styra allt omkring oss själva.
Sri Krishnaji menar att vi behöver ta in detta tillstånd mycket mer för att det behövs för vår utveckling och för att hitta en större balans i vårt dagliga liv. Såklart kan vi inte vara i nuet hela tiden utan medvetandet behövs också, därför kan vi kan inte tänka antingen eller utan behöver lära oss att kombinera detta och få lika mycket och mer jämvikt.  Vi behöver alltid påminna oss att ta in medvetenheten mer i det vi gör då vi är betydligt mer i huvudet än i ett tillstånd av medvetenhet. Vi behöver lära oss att vara mer uppmärksamma på nuet, för det är också då som våra insikter kommer. Sri Krishnaji pratade om att när vi kan ha ett tillstånd bakom medvetandet då är vi en helt annan varelse. Det är en distraktion att inte kunna gå in till oss själva bakom medvetandet, för vi pratar mer än vi lyssnar, vi producerar hellre än att uppleva, detta gör att vi inte blir lyhörda och hamnar i lägre tillstånd och mindre medvetenhet.

Tänk bara på alla tankar som ni bearbetar i huvudet varje dag, alla röster som pratar och får er att bli distraherade till nuet. Jag brukar kalla detta för vårt ego som hela tiden säger att vi människor skall prestera för att nå känslan av att vara lyckade, även drivet av att nå lycka är egot som säger att du inte har lyckan redan. Vi människor har hela tiden blicken utåt och vi jämför oss med andra. Vi ser kritiskt på oss själva och är inte nöjd med oss själva. Detta tar oss till ett lägre tillstånd där vi skapar allt mer separation till oss själva och våra insikter blir mindre. Så varför är vi så? Därför att vi inte bjuder in medvetenheten lika mycket i vårt liv, vi lyssnar inte, vi litar inte på oss själva, för vi känner inte oss själva fullt ut…Denna kontakt med oss själva började jag förstå att vi skulle få hitta här under dessa dagar…en större kontakt än den jag trodde att jag hade….

Efter vår lunch skulle vi åka iväg och utforska en sk a “witness walk” en naturvandring där vi går ut i naturen och upplever naturens vibration genom vår medvetenhet. Vi skulle inte kommunicera med talet  utan vi skulle bli ett med naturen och bara känna och lyssna in.
Jag tror bestämt det blev något “fel” på processen för några av oss hade otroligt svårt att vara i stillhet och började ropa och yla när vi kom upp mot bergen.

Distraktion tänkte jag! och det var inspirerande att få uppmärksamma detta och hur tydligt kroppen kämpar emot för att vara i stillhet.
Jag tänkte att det skulle inte få störa mig men ändå var det frustrerande att vissa inte kunde ta till sig den stillhet som Sri Krishnaji ville få oss att uppleva, jag led på ett sätt i denna situation och det var som att jag kände mig ansvarig för vårt sätt att inte kunna fokusera. Jag kämpade hårt med mina tankar den promenaden för att inte bli irriterad på de som inte var uppmärksamma och varför jag stångades med dessa känslor som tog mig till ett lidande istället för att vara centrerad, det blev min läxa.

Jag blev väldigt varse om att vi människor är mer utåtagerande än vi tror, och det är en av våra större blockeringar. Därför blev det en bra insikt för mig att veta vi behöver lära oss att gå in i ett tillstånd av medvetenhet på ett djupare plan. Jag blev också medveten om att det andra gör är jag högst delaktig i, att vi bär detta gemensamma ansvar som grupp att kunna ta oss igenom processen och lära oss av varandra.

Även om vi inte riktigt lyckades ta oss igenom naturpromenaden i total tystnad så kom vi nog alla i fin kontakt med naturen, flera hamnade i en gående meditation, några satt ner på klipporna och höll om träden och buskar, vi blev ett med naturens vibration. Jag hittade en vacker sten som påminde mig mycket om Ekams marmor, den behöll jag. Så vackra tillstånd hos människor har jag inte sett förut, det var magiskt. En känsla som jag inte upplevt på samma sätt förut, Indien blir därför en referens för denna undersköna vibration.

Jag minns hur vi alla stod och väntade på bussarna efter naturpromenaden, skymningen hade kommit och mitt hjärta var helt uppfyllt av denna heliga vibration som marken, luften, vattnet, växterna och djuren gett oss. Jag ville inte prata alls resten av den kvällen och tanken var nog att vi alla skulle ta med oss denna känsla och bearbeta den inåt.
Tack Sri Krishnaji och Sri Preetaji för ni att ni lyckades kopplar oss samman med naturens som lär oss så mycket om stillhet och visar att vi är mer i separation till oss själva än vi tror.