Jag har alltid dragits till Nepal, Tibet och Indien. Jag älskar Bali också men just Nepal har varit en plats jag tänkt att besöka under en lång tid nu. Så plötsligt kom min timming hösten 2018 då jag en slump kom i kontakt med en person där som idag är en mycket nära vän. Vi började prata om ett samarbete och insåg båda två att detta kunde bli ett toppenprojekt, framförallt ett arbete som kommer kunna få länder att knytas samman, Sverige och Nepal!  Tänk vad litet avstånd det blev och hur starkt detta kom i min väg när det äntligen var dags att ta sig an detta, detta är något som jag länge har sett framför mig.
Jag har hela tiden känt att jag skall ha mina fötter i olika länder, och nu är det äntligen dags.

När jag tänker efter så har jag inte gjort något speciellt för att komma dit jag är idag med dom projekt som jag gör just nu i Nepal, utan när det ligger i ens livsväg så faller alla bitarna så väl på plats och man behöver aldrig vara orolig, bara våga ta chansen när den väl kommer, vilket jag gjort.
Jag har aldrig tvekat på att ta in Nepal i mitt liv, inte ens när det kommer till de utmaningar som jag står inför när det gäller framtiden. När man vet att det är ett av sina livsuppgifter då kör man bara på, tvekar inte eller tänker för mycket, man bara vet att det är helt rätt.

Det var däremot intressant att se andras rädslor och åsikter kring mina projekt med Nepal, för att inte tala om när jag väl skulle resa dit själv i några veckor själv till människor jag bara pratat över nätet med.
– Tänk om du blir bortrövad?
– du känner ju egentligen inte dessa människor
– vet du verkligen vad du ger dig in på?
Det var så underhållande att höra hur andra INTE skulle göra detta, och såklart inte eftersom det inte är deras kall 🙂 Jag har alltid vetat när jag är på rätt väg och inte, det känner man i bröstet, hela kroppen. Känner man ett stort lugn och ett sans i både kropp och själ så har man bra fokus. Jag har alltid gått på den, känslan av lätthet eller tyngd i hela ens väsen. När man är i kontakt med sig själv kan man även fråga sig själv om man gör säkra val eller inte, vi vet oftast allt om oss själva, men många lyssnar inte lyssnar tillräckligt mycket på sig själv vilket gör att de blandar ihop andras intressen och känslor med sina egna, då blir det en mix av förvirring, jag väljer stänga öronen och litar på mig själv.

Jag anser inte att vi skall vara rädda för att göra nya saker, för om vi inte skapar de förändringar vi vill ha i vårt liv så står vi ju på samma plats hela tiden, och det är inte tillräckligt utvecklande för mig.
Jag är en person som hela tiden letar efter nya saker att göra, fler utmaningar. Vissa perioder vill jag ha det lika och samma, men efter ett tag måste jag påbörja något nytt igen. Jag är inte där jag vill vara ännu och har så många år kvar innan jag tänker se tillbaka på mitt liv och resumera det. Jag är bara halvvägs dit jag vill komma.

Så i julas beställde jag biljetten till februari och skulle äntligen få besöka detta land som jag så länge längtat till, det var som att min själv var redan där och jag skulle få uppleva mig själv på ett nytt sätt.
Jag är så tacksam att jag inte lyssnade på någon annans åsikt och begav mig iväg fast besluten att starta upp det projekt som jag idag bedriver.
“Tack universum för att ni gjort mig så modig och envis att ta mig an den vägledning jag får, tack för all assistans jag har på vägen”

Väl på planet var jag lugn som en Buddha (enda jämförelsen jag kan ge 🙂 jag reste i ett meditativt tillstånd, kände mig totalt lugn och oerhört tillfreds, längtade men hade ändå ingen brådska. Jag kunde redan på planet känna de friska vindarna ifrån bergen, kände doften av ljusvax och rökelser, jag visste att templen redan kallade på mig, jag kunde höra skogen och fåglarna sjunga till min själ, jag var snart där, snart…..

Väl framme när jag klev ut ifrån planet och satte ner mina fötter på marken, kände jag mig som hemma, jag hade varit här förr, min själ hade varit det..jag såg folket jag mötte där, det var som om det var mitt eget folk, jag kände dem så väl. Jag gick igenom tullen och vi gav varandra ett leende, det var precis som att jag kommit tillbaka efter en lång resa. Mannen som tog betalt för mitt visum och stämplade mitt pass frågade hur länge jag skulle vara här, och jag sa alldeles för kort. Han sa; – välkommen hit, och gav mig ett varmt leende igen..

Nu väntade 16 dagar av hårt arbete med platser att besöka, filma, fota och dokumentera, jag var inte där på semester även om känslan av att komma till paradiset infann sig.